Glad påsk!

Här är den, min tussilago som jag plockade i söndags.
Så fin.

Nu ligger den i en tom ljuslykta och ser ut ungefär såhär:









Nu ska vi snart åka, hem till Sverige. Igen.
Den här gången blir det semester på riktigt. Har ledigt i sex långa påskdagar. Och Emma ska följa med hem i två dagar, perfekt tycker jag!
Nu har vi suttit och surrat i köket lite för länge. Så går det när man ska lägga sig i tid för att man ska kliva upp tidigt dan efter. Klockan börjar med snabba steg börja närma sig de ett, så snart måste vi nog ge upp. Vi delade på ett halvt glas vin nyss, det kändes riktigt mycket. Är vi så trötta tro?


Idag åkte Mikka och Elina hem. Det känns tomt utan dom, hur ska det här gå till sommarn? Utan fulla huset? Det kommer nog gå bra, man vänjer sig vid allt, och somrarna är alltid lättsamma. Men, tomt kan det ju vara ändå.
Tur att alla är tillbaka nästa vecka.
Nu får vi prova på hur det är.

Och nu ska jag sova. Snart.
Ses imorgon!

Hade bra!

Två helger i en.

Det känns lite som att förra helgen med Louise födelsedagskalas var dagen innan den här helgen. Kändes svårt att tänka sig att det var en hel vecka med jobb där emellan.

Oseriösa arbetare känns vi vara. Dock sköter vi faktiskt vårt jobb. Fast vi har roligt medans. I fredags var det extra roligt, kändes det som. Mikka klädde på sig en kartong och jag fick äran att måla en rumpa på den, det var nog den fulaste rumpa någon någonsin målat. Med kotiga ben och trosor med spets. Men kul hade vi! Och när vi just pratade om att vi kunde bjuda på oss själva så råkade jag välta ner massa kartonger på golvet. Men det gjorde inget. blev bara ännu roligare!

Annars: bra vecka, fått mycket härlig vårluft, dock några sena kvällar, (4, 4, 4.30), usch. Ikväll ska det bli tidigt. Och imorgon bitti.
Men det har vart trevliga sena kvällar. Vi såg på Baksmällan med grabbarna Grus från sverige i torsdags, och den är ju så kul så man får ju skratta sig glad under den filmen. Och i fredags så satt jag, Louise och Emma och hade så trevligt med ett varsitt glas rött (två?) och en varsin dator i knät. Såhär såg vi ut:





Kul kul. Faktiskt! Louise hade allafall duschat. Vi satt med våra fiskkläder jag och Emma :)



I helgen gick det till såhär ungefär:


Fina pojkar och flickor.


SKÅL!


Det här är jag (Marie).


Här dansas det på bordet på restaurangen.
Snart dags att gå hem? (bordet höll).


Emma och jag satt i skuffen (det var en kombi).
Men stora baslådor gjorde det lite trångt.
Försökte få till någon bra bild. Inte lätt.





Ja mamma, vi mår bra!
Vi bara kollade på lite sorgliga videoklipp på Youtube.
Hur kunde vi bli så blödiga? Är det dagmammalivet som gjorde oss så?
Det är bara vatten i flaskan.


Tack alla kära som gjorde helgen så bra.
Tack solen för att du sken så starkt idag.
Tack för att jag fick gå halvvilse i skogen idag så jag fick lite söndagsäventyr.
Tack för att jag fick modet att slå Gluggen i magen med en kamera så att han lämnade vår annars så trevliga tillställning här i Vita huset igår. Man är inte välkommen om man är våldsam. Basta.


Utkastad (t.v.)

Ja, vi satt och solade idag. Ute på bron, jag och Emma. Lyssnade på Håkan Hellström och Gyllene Tider. Sedan gick jag på promenad, och i diket så hittade jag faktiskt flera tussilagosar.
Underbart. Våren är här. Jag har till och med fått lite färg på näsan tror jag!
Amen, godnatt och sov gott.

Ha det bra!

Dagens Lunch

Stekt lax med olivoljemarinerade grönsaker,
ananas och banan i en tomatbaserad sötsur sås.
Utomhus.

Mums.

Underbart att springa var det också.
Och nu: Jobbet!

Söndag?

Nej, det var visst måndag idag. Vart tog söndagen vägen?
Det kändes som att den var en fortsättning på lördagskvällen helt enkelt.
Riktigt trevligt hade vi i helgen. Det kom en del folk hit, och Louise fick tre orkidéer,
en kaktus, ett stort påskägg och några roliga flaskor.

Vi fick oss ett par timmar sömn var där på morgonen. Sen vaknade vi kl 8, "varför" frågar man sig varje gång sånt händer. Det var underbart väder ute. Underbart med blå himmel och värmande sol. Synd bara att man inte kunde utnyttja den så bra. Vi som hade tänkt bada i havet igen, men ingen kände sig speciellt manad där på söndagsmorgonen.
Så vi tog på oss solglasögon och så gjorde vi i ordning en varsin papptallrik med lite småkakor och bullar och ostkrokar och så satte vi oss och åt "frukost" på verandan. Jag kavlade t.o.m. upp mina byxben så att även de vita skulle få sig lite sol.

Vilken söndag. Åh. Jag tror att jag drack minst 4 liter vatten fr.o.m. fyratiden på morgonen, och nästan ingenting lämnade kroppen. Snacka om uppsvälld.


Emma sov uppe hos mig ett tag eftersom hennes säng var genomblöt. Vi undrade vem det var som hade hällt vatten över den, det var ju inte så snällt. Vår käre Litauengranne hade däckat på hennes säng där mitt i natten någon gång, och då tänkte vi att någon hade hällt vatten över honom för att väcka upp han. Men det var riktigt mycket vatten. Och det var nog inte vatten, upptäckte Emma sen när hon luktade lite närmare på det. Just det, vår 27-årige granne hade alltså pinkat på sig i Emmas säng. Pinsamt! Flickvännen kom hit igår kväll och tvättade kläder. Byxor kanske?
Oj. Där har vi nivån man inte får sjunka under. Vi sa det, om det går så långt så att någon av oss pinkar ner sig i sängen så är det dags att sluta med festerna i Vita Huset.
Dock tror jag aldrig att det kommer hända. Vi är rätt så sansade av oss.

Vid fyratiden så åkte vi med grabbarna från Sverige och Slovakien och åt pizza. Nio högljudda människor som mest satt och skrattade under måltiden. Stackars alla folk. Och pizzerian hade nog bara kapacitet för max fyra kunder på samma gång, eftersom det tog ca 10 minuter mellan de första fyra pizzorna och resten. Och Elina fick inte ens sin. Så när alla hade ätit upp så kom den. Typiskt. Och sen tänkte vi va snäll och ta med oss lite mat hem till Mikka som låg hemma för sig själv och myste (mådde dåligt). Fast det blev inte så, när vi skulle be om kartongen så låg helt plötsligt pizzan på golvet, upp och ner. Det hände rätt så fort, och Emma stod där med en tom hand och skrattade. Vi skrattade också, rätt så mycket och högt. Det gjorde inte hon som jobbade där, surtant.
Typiskt så det kan gå. Men det gjorde inget, hellre ett jäkla gott skratt än en kall pizza.

Efter pizzan tog vi med oss Sverigefolket hem till oss och kollade på film, skitbra film! Den hade jag missat totalt. The Boondock Saints, se den! Kultfilm. Och tvåan ska vi se på till veckan, hoppas jag.
Sen satt vi och pratade i några timmar. Riktigt trevligt, trots att alla var skapligt trötta. Jag kommer inte i håg så mycket av vad vi pratade om, men det var ändå kul. Inget kortspel blev det heller, ska försöka styra upp det där någon gång.
Vid tolvtiden skjutsade vi hem dom. Eller som Mikka frågade mig innan hon tänkte gå och lägga sig där runt tiotiden:
"Kan du skjutsa hem killarna?"
Då kände de sig nog riktigt bekväma och omtyckta. Hihi. Men de förstod nog att hon inte menade på en gång, för de var ju kvar i två timmar till och det gjorde ju inget för oss.

Ja, trevlig helg. Nu är det vår. Nu är det vår. Och jag är så lycklig. Jag bara sitter och väntar på att min frukost ska smälta lite och sen ska jag jäklaranamma knyta på mig springskorna och bara rusa ut och skutta på vägen! Jag har längtat efter det här, i snart ett jävla år. Det har inte vart riktigt sommar sedan vi for till Kreta, och det var i maj. Sen har det vart regn och kallt och blåst och sen har det vart höst och efter det massa snö.
Nu får det vara nog. Kommer det ett snölass till så vet jag faktiskt inte vart jag tar vägen. Men det är nära nu. Nu är det snart över, den här långa långa plågan som med nordiskt klimat.
Och jag är glad.




Ingen kontakt har jag med omgivningen heller förresten.
Förlåt där hemma, men det blir så ibland.


Ha det bra!

Fit for fight!

Oj då, det har redan gått nästan en vecka sen sist. Tiden går riktigt fort här på Hitra.
Vad har hänt i veckan då?

Jobb 7.5 h x 6.
Spinning 1 h x 2.
Gymmet 1 h x 2.
Choklad 200 g x 2.
Havregrynsgröt 1 dl x 6.
Hårtvätt 5 min x 2.
Snö 7 cm x 3.


Det var så skönt att få jobba idag. Äntligen lördagsjobb! Det var längesen. Men det var inte lika skönt att kliva upp 05.15 imorse. Huga.
Men vi har klivit upp 05.20 och vart och gått den här veckan, men det blir en annan sak. Då kan man alltid välja att sova 50 minuter till ifall det skulle spöregna (i torsdags) eller strunta i att ställa klockan så tidigt över huvud taget ifall man råkar vara uppe lite för länge kvällen innan (i fredags).
Ska man jobba så måste man ju kliva upp. Även om man börjar halv sju.

Nu har det börjat tre svenskar på vårt jobb! Äntligen! Kul med fler som man kan prata med när man står och rycker loss ben från filéerna. De verkar riktigt trevliga tillochmed, det är ju inte skrivet i sten direkt, bara för att de är från Sverige..

Ikväll ska vi ha födelsedagskalas för Louise. Vi har bjudit halva fabriken och några utbölingar. Hon har bakat två tårtor och vi har städat hela huset och köpt plastmuggar och papptallrikar. Det kommer bli 4-5 olika nationaliteter under samma tak, så vi får hoppas att kvällen kommer bli utan större slagsmål.
Riktigt kul ska det bli. Lite powernap på det här så blir man redo för kvällen så småningom.
Riktigt trött var jag idag också. Sådär trött så att tårarna lätt kommer när man skrattar åt konstiga saker. Lite kul att vara så trött ibland...

Den här veckan har jag fått börja leda trimmen, pausgympan, som vi har varje dag kl 10.30 i sisådär fem minuter. Det har vart så nervöst. Tänk själv, försök stå i blåställ, missfärgade stövlar och vitt hårnät med kepsskärm och hoppa och töj till någon Smokielåt medans alla medarbetare tittar på och antingen försöker göra som du eller som gör något helt annat/inget alls. Och försök att göra varje övning lagom länge och gå igenom hela kroppen under 1½ låt.
Huvva, vilken pärs det har vart. Där vid tiotiden har jag stått som ett nervvrak och försökt att minnas vilka rörelser jag skulle ha med. Uscha. Jag måste träna hela nästa vecka så att jag får till ett slags program. Jag får som hjärnsläpp när jag står där och hoppar. Kommer som inte på vad jag ska göra härnäst.

Drömde att polisen och laxchefen Frode kom och pratade med mig angående trimmen. Det var väl någon som hade blivit skadad p.g.a. den eller nånting sånt.

Men nu är det helg. Pust.

Hade fått brev från min doktor från Sverige. Mina levervärden var betydligt bättre nu.
Vilket alltså betyder att jag kan dricka ohämmat av mitt starka vin ikväll! Underbart.
Eller?

Kvällens fråga är inte vad jag ska ha på mig, har bara två svarta klänningar att välja mellan så jag tar den ena, utan frågan är om jag ska äta lax till middag idag. Lax med parmesanost kanske. Eller spenatstuvning.
Det är frågan.

Nu tänkte jag allafall lägga mig och hoppas på att jag somnar ett tag.

Inte en bild har jag tagit heller. Men det är ändå så grått här.

Ha det bra!

Det är helt otroligt!

Jag säger det igen; det här är inte rätt klimat att bo i om man heter Marie.
Då står man liksom inte ut.
Jag var världens lyckligaste i torsdags.
All snö hade smält bort från vägarna, t.o.m. den hårda, hemska isen på vår uppfart var som uppslukad av marken, som att den inte ens hade funnits där. Det var grus, marken gav efter för fötternas tyngd. Det luktade sådär härligt äckligt som det gör på våren när allt kattbajs tinar fram i dikena. Vi hade oknäppta jackor och bara huvuden när vi gick till jobbet. Det var
underbart, det var vår.


på torsdagen kunde vi äntligen se vår vackra veranda.

Det var nästan så att jag putsade mina löpskor, som inte fått vistats ute på vägen sedan 25 januari då jag gav upp löpningen utomhus sedan jag ramlade på en jäkla isfläck mitt på vägen precis när det kom en lastbil. Hemskt och onödigt. Onödigt av vägen att vara så isig.

Men nu var det alltså äntligen dags. Jag sa att nu spelar det ingen roll vilket väder det än är imorgon, jag ska ut och vårspringa! Åh va skönt.

Så kom fredagen. Och det där med "oavsett väder" hade liksom ingen innebörd längre.

Vitt vitt vitt. Jävla SNÖJÄVEL!
Jag tog bilen in till Fillan istället och rastade mina löparskor inomhus, på löpbandet, istället.
Det gjorde jag på lördagen med.
Och såhär ser vår vackra veranda ut idag:



Fint va!
Jag behöver inte säga mer hoppas jag. Och jag hoppas att jag inte behöver sopa av bilen nåt mer heller.
Det har snöat konstant sen i fredags. Vad är det man brukar säga, "man ska aldrig sluta hoppas".
Jag tror hellre på det här: "Man ska aldrig börja hoppas."
Inte om man bor i Norden allafall.


Idag var jag och Mikka in och simmade i Fillan. Det blev 80 längder, och det var hur kul som helst! Vi hade med en varsin vattenflaska och det kändes som att man var en riktig träningssimmare pga vattenflaskan och simglasögonen. Men riktigt så är det ju inte. Men det är roligt att få låtsas nån gång. Inför den enda personen som var i bassängen förutom oss två. Och hon brydde sig troligen inte ett dugg om oss.
Jag crawlade tio längder! Jag tänkte passa på att lära mig att crawla på riktigt. Har aldrig kunnat göra det förut, men det skulle va himla kul att kunna. Och så dök jag från kanten, två gånger! Wow. Vad är det som händer? Kan det vara ögonoperationen som gjorde det? Klarade jag det, så klarar jag allt!


Marie om ett halvår? Som kille?


Nu fick jag lite besök på mitt lilla rum, mina kära sambosar Emma och Mikka tittade in.
Så nu ska jag mysa lite med dom ett tag, sen blir det nånting onyttigt framför teven. Gött.

Hade bra!

Åter på Øya

En bild från i vintras som heter bråttom till jobbet
Det hade vi dock inte idag.



Sådär ja!
Nu har det redan sprungit iväg tre jobbdagar. Tiden går så fort här på Hitra! Helt otroligt. Och jag kan inte sitta stilla en enda sekund. Känner mig överenergisk så det bara skriker om det. Men det är enbart positivt. Överskottsenergi i form av lycka och rosiga kinder. Lycka på nåt sätt.

Imorgon har det gått en vecka sedan min ögonoperation. Kan fortfarande inte förstå att det är verklighet. Tänker flera gånger dagligen att jag borde ta ur linserna. Men det är ett minne blott. Och jag är så nöjd! Så nöjd!

Jag har överlåtit mina rosa brillor till Elina, eftersom vi har samma styrka. (Hade...) Hon är så fin i dem så det känns så bra att de har fått en adoptivmamma som det känns rätt med. Ska be om lov lite snällt så kanske det kommer en bild på de två tillsammans så småningom..

Idag stormade det. Igår med. Och förrgår. Det blåser mot den sida av huset där jag har sängen, och eftersom halva huset är under construction så har de inte riktigt "hunnit" med att sätta för själva reglaget för luftintaget, vilket innebär full friskluft dygnet runt, vare sig man vill eller inte. Och idag var en sån dag. Tror det var runt 10 grader härinne när jag kom hem. Så då lånade jag Louise breda tejp och drog för ett par lager på hålet. Så nu har jag noll luftintag, men jag kanske klarar natten utan att bli förkyld.

Imorse vaknade jag klockan sex och funderade lite på vad jag gjorde vaken. Klev upp och gick på toa bara för att jag ändå var vaken, och sen så såg jag att det lyste i Louises rum. Tänkte att hon hade väl somnat från lampan igår kväll. Jag väckte henne och hon sa nåt i stil med "ja, jag vet". Då tänkte jag alltså att hon skulle släcka lampan och somna om. Men den förblev tänd. Så jag frågade henne om hon inte skulle släcka, varpå hon svarade "men jag brukar alltid ha lampan en halvtimme innan jag ska upp, så att jag vaknar till." Fast vad skulle hon upp och göra halv sju på morgonen, när vi inte började förrän 14.30?
Frågade henne det, och hon kom väl på det också att det var ju lite onödigt. Så då släckte hon lampan och somnade om. Jag gick tillbaka och började skratta högt för mig själv. Ibland blir det bara så. Men det var himla roligt. Tog en hel timme innan jag lyckades lugna ner mig så pass att jag somnade.

Undrar varför man skrattar högt för sig själv ibland. Kanske bara är mig det händer. Det är rätt roligt, som när man kommer på nåt kul som hänt, och så kan man inte hålla skrattet inne. Eller är det ett tecken på ensamhet? Hoppas inte. Här är man ju inte ensam.

Det var så mysigt ikväll när vi kom hem och alla satte sig vid köksbordet och kvällsfikade. Det var hårdbröd och riskakor, proteinshakar och yoghurt, wienerbröd, te och ostfralla. Och så satt vi där ett tag och stämningen var så skön. Alla var väl lite för trötta efter arbetsdagen kanske. Men sånt är härligt ändå. Och sovmorgon imorrn. Ingen jag-borde-ha-gått-och-lagt-mig-för-längesen-ångest här inte.
Fast jag känner så ändå, för det tar sån tid att varva ner om man heter Marie just nu! Är så upp i varv så jag borde läsa nån riktigt tråkig bok.


Nu har nästan all is på vägen tinat bort. Det enda som är kvar är på vår jäkla infart som de vägrade ploga under vintern. Där är det värre blankis än på hockeyplanen. Men det är skönt. Skönt att gruset tittar fram. Perfekt att jag fick låna mammas broddar just nu då. När det är grus på vägen. Men regnjackan får jag allafall användning för. Det är skönt att det regnar, så all snö försvinner.

Nu ska jag försöka sova. Eller läsa lite. Eller skriva lite privatare saker i min lilla privata svarta dagbok. Fast det kommer nog stå ganska liknande saker som i den här väldigt o-privata dagboken.


Det blev mycket text och lite bilder. Därför tänkte jag bjuda på nåt lite skojigt den här kvällen. Dessa bilder får även stå för nivån på våra lite tröttare kvällar efter jobbet. Ungefär den nivån brukar vi ligga på rätt ofta nuförtiden, som igår när Elina blev inlindad i packplast med en golvskrapa i famnen och skjutsad igenom en lådförslutare.








Hade bra!

Gammalt och glömt..

Sådär! Där kom det visst, ett gammalt inlägg som jag
hade råkat spara istället för att publicera...

Så kan det gå när man är lite trött.

Två veckor i Östersund..

Tänk vad två veckor kan göra mycket. Två veckor utan varken jobb eller struktur.
Två veckor i väntan på ett provsvar och en röntgentid, som aldrig kom.
Men ändå, två veckor som gjorde att en gammal del av Marie som lämnade Hitra med båten den 21 februari klev av någonstans på vägen och som inte kom tillbaka med båten tillbaka igen.

En bra början på ett avslut av gamla sura hjärnspöken var att få ut dessa på papper och att helt enkelt bränna upp dem. Bokstavligen så gick det där negativa upp i rök. Väldigt skönt. Något jag rekommenderar alla att göra då och då.

Dagarna på hemmaplan bestod dock inte bara av eldning av papper, det var tvärtom många isande kalla dagar, som vanligt när man är på besök i Jämtlands friska fjällandskap.
Tog en utav de vackrare dagarna och hämtade mina pjäxor hos pappa. Sen tog jag och pulsade i djupsnö ner till sjön och stakade iväg till staden. De första kilometrarna var det nog inte tänkt att man skulle åka skidor på. Snarare knata med snöskor. Sen gick det bättre, när det fanns lite skoterspår att glida på.
Men härligt var det. Solen sken. Avslutade med att dricka lite te och glo på alla människor med vår i sinnet, i Badhusparken. Lite för kallt var det däremot. Får hålla ut en månad till.

Två dagar senare så bestämde jag och Jenni oss för att testa fiskelyckan på Ångstasjön. Då var det inte lika vackert väder med den där blå himlen och solen som lyckades skina hela resten av veckan. Men vi fick ju frisk luft och ett par väldigt trevliga timmar! Det kan ibland vara värt mer än finväder. Men visst hade en kombination av båda varit underbart..
Men som jag uttryckte mig nyss; får hålla ut en månad till. Just det. Håll ut.

Vi tog med Jennis familjs hund som också tyckte det var lite småkyligt eftersom hon låg på mina ben när vi satt och fikade. Då blev det varmt och skönt för oss båda.
När vi vände och gick hemåt så kändes det verkligen som att vi var mitt ute på den Sibiriska tundran, skorna försvann rätt djupt ner i snön, den iskalla vinden bet i kinderna och fingrarna hade för länge sedan tappat känseln. Speciellt eftersom man är dum och vill dokumentera det hela. Och det är lite svårt med tjocka Hestravantar på.

Hur det gick med fiskelyckan?
Vi tar det nästa gång. Till påsk.







Sen..

Sen hände det bara.
Dagen för min preliminära bokning för ögonoperation som jag liksom inte trott riktigt att jag skulle få uppleva så snabbt, kom liksom bara. Det stod på almanackan. Torsdag 4/3. Och så var vi på väg. Mot Klyktattarlandet i öst. Pappa var snäll och tog ledigt från jobbet och fick sig en liten semestertripp i det soliga vädret. Marie var rätt nervös. Tur vi hade maskoten under backspegeln med. Han räddade oss kanske.
Vägen var bar och fin, liksom inredningen inne på salongen. Fint med ljusgrönt och ek.
Nervöst. Pust. Fick en tablett som tillslut började värka, tror jag.
Träffade ett par trevliga glada män som var på efterkontroll, de var så nöjda. Det kändes väldigt bra. Jag ville också sitta där och liksom ha det gjort.
Sen kom dom och kallade in mig. Lyste lite på ögonen, sa "ok!" och så gick vi då. Till Behandling som det stod på dörren. Eller, gjorde det det?
Där stod två läkarklädda kvinnor och jag fick sätta på mig en fin engångsmössa och sen fick jag lägga mig ner. Nu hände det. Wow.
Det var en konstig upplevelse som jag nog inte kan beskriva i varken ord eller känslor. Det fysiska existerade liksom inte, förutom ett litet tryck runtom ögongloben. Sedan såg jag en jättefin svart stjärnhimmel med blå stjärnor, den där gröna pricken jag tidigare skulle fokusera på var liksom borta. Allt var svart och vackert koboltblått. Sedan kom lasern. Det såg ut som en sån där spray-effekt man kan ha på Paint, lite som airbrush, fast laserfärgat. Det luktade, blåste och lät. Men fort gick det. Jag tror jag inte andades en enda gång under hela tiden. Kändes det som. Konstig känsla sen när jag skulle se ifall jag såg klockan på väggen. Det gjorde jag. Sedan fick jag blunda en halvtimme medans jag drack te och höll mig vaken. Och sen så åkte vi hem då.
Med en fin grön påsen innehållande ögondroppar, näsdukar, ögonskydd och lite bra-att-ha-broshyrer.

Kan möjligen ha vart en av de fysiskt hemskaste stunderna i mitt liv. Helt klart topp 3.
Det sved, jag använde upp halva näsduksföpackningen på en gång. Skulle hålla ögonen stängda, men fick inte somna. Fick inte pilla mig i eller på ögat. Satt med solbrillor och huvan så långt nerdragen över ögonen som möjligt. Solen brände. Nu vet jag äntligen hur det känns att vara vampyr! Måste vara fruktansvärt för dem!
Efter sisådär en timme eller två började det bli svårt att hålla sig vaken. Bilar kan ju ha en rätt så sövande effekt, speciellt om man blundar. Men det där gick över, när jag istället började bli åksjuk. Undrar vad som var värst. Att kämpa emot Mr. Blund eller innehållet i magen som är på väg upp. Blev helt skakis så då köpte pappa lite choklad, såna där med luftbubblor. Det kändes bättre, ett tag.
Sedan mådde jag illa igen. Pappa skulle in på Shell och köpa nånting. Jag följde med. Kände mig som en kvinnlig version av nån Mötley-medlem. Vinglade ut ur bilen, med solglasögon och huvan neddragen. Sa nåt i stil med "nu mår jag jättedåligt", sedan fick han leda mig in på macken, en snäll taxichaufför höll upp dörren för oss. Rakt mot toaletterna gick jag, så rakt jag kunde allafall.
Sedan kändes det bättre. Då var jag som ny. Log ett halvt leende åt kassörskan, fortfarande med solbrillor och huva. Hon måste ha trott konstiga saker om mig. Men det gör inget. Jag var lycklig. Ingen smärta, inget illamående.

Jag låter en bild få sammanfatta mina känslor kring ögonoperationen. Varsågod:





Kan fortfarande inte förstå att det är gjort. Faktiskt. Livet kan faktiskt bestå av små underbara mirakel utan att man ska behöva sota för det efteråt eller att nåt ska gå dåligt.



Nu är jag tillbaka på ön. Resan hit gick så fort så jag nästan kände att jag hade velat stannat lite längre på tåget. Fick låna bok av mamma som höll mig sysselsatt hela vägen. Hann med 155 sidor. Bra bok!
Sophie och Joachim kom och hämtade mig när jag anlände med Kysteexpressen till Hitra. Jag var nog i extas av något slag. Det kändes som det var ungefär ett år sen jag var här sist. Och det var så kul att få komma tillbaka och träffa alla. Förutom Louise och Emma. Det var nästan så att jag satt och väntade på att de skulle komma med bilen. Men imorgon, då är vi fulländade. Det blir jättebra. Jättebra.
Känns bra att börja jobba igen idag. Synd på morgonpromenaden att det stormar och regnar utanför, och mina ögon får ju inte bli så blöta den här första veckan, så jag fick vackert stanna i sängen. Gud vilken storm det var. Riktigt spökväder.



Kära vännerna...



Nu ska jag äta frukost med Mikka!

Hade bra!