Galla, Kalla och Kalltsomfan!

Inatt tittade jag lite på OS (somnade in lagom till nyheterna 07.30), bara för att kunna vara stolt över att ha följt OS någon gång nu när det väl är OS. Vi har ju väntat på det här i fyra år nu! Och jag vet knappt vilka grenar som ingår i vinter-OS, eller vilka våra svenska guldhopp är.
Men nu var det allafall gjort. Canadas hockeytjejer är ju grymma, men inte så kvinnliga. Och deras lagkapten Melody såg då inte ut som någon melodi dirket.

Melody..

Och sen var det prisutdelning efter skidstafetten där Kalla och Haag spurtade så snyggt! Vilken himla känsla, va grymma de är! Wow. Vilken kick. Vilken ära. Grattis Sverige!!

Annars då?
Det blir aldrig som man tänkt sig tror jag.

Ser nämligen ut som att jag kommer stanna nästa vecka också. Blandade känslor där. Vill tillbaka till Vita huset och träffa mina härliga brudar! Och speciellt Louise som åker nästa fredag!
Har en känsla av att vi kommer att träffas sista gången (oj, för det här kvartalet alltså) här i Östersund, och att jag kommer att åka tillbaka till Hitra med Emma nästa helg. Så kanske det blir. Skulle isåfall vara väldigt trevligt att ha ett bra resesällskap hela vägen tillbaka!
Men två veckor utan jobb, och med endast ett par sofistikerade byxor, det känns lite sådär faktiskt.

Samtidigt, en extra vecka innebär att jag alltså inte behöver flänga omkring som en tok för att hinna träffa alla kära människor som jag vill hälsa på. Då har jag helt plötsligt sju dagar till så att jag hinner varva ner mellan visiterna. Och sju dagar till så att jag hinner bli ordentligt frisk. För jag är ju trots allt sjuk, då ska man inte stressa. Det är inte bra.

Funderar på att gå på hälsokost och köpa nån reningskur som kanske renar levern så att den blir frisk och kry.
Är allafall glad att jag inte är alkoholist eller har någon fundering på att bli det. Alkohol är inte bra för levern.


Nu ska nog Marie sova. Och tjejerna har inte ens jobbat klart för ikväll..

Imorrn vill jag att det är lite varmare, jag vill bara skrika massa fula saker när jag tänker på vad termometern visar. Men det hjälper inte så jag håller mig. Men usch, man kan ju inte göra nånting när det är såhär!

Nu får våren faktiskt ta och komma.

Nu har jag läst ut boken Godis åt folket, vilket förutom ett bye-bye till lösviktsgodiset, även innebär att jag nu har börjat misstänka ett stort hemlighetsmakeri kring just godiskonceptet. Jag misstänker starkt att produkterna innehåller något kemiskt beroendeframkallande ämne, förutom själva sockret. Något väldigt illegalt och fult. Som gör oss till ofrivilliga missbrukade, som trots all vetskap om godisets negativa effekter på kropp och själv ändå fortsätter och fortsätter. Snart kommer de väl sälja koncentrerat godis till injiceringsbruk. Usch. Bu för hemligheter och knösusfasoner!

Hade bra!

Sjukskriven!

För första gången i mitt liv!

Det känns faktiskt bra. Jag har skrivet på papper att jag inte får jobba. Så skönt på nåt sätt. Ingen stress eller dåligt samvete. Tänk vad en underskrift från en legitimerad läkare kan göra.

Idag testade jag att jobba, men efter torr rostig metallsmak i munnen, ont i magen och kväljningar då och då så gav jag upp där klockan tio. Ringde till den där otrevliga receptionisten på legekontoret (nu vårdade jag mitt språk här i texten så mycket att det blev jobbigt). Jag ville ha en tid nu, senast imorgon, sa jag, så att jag får veta om det är allvarligt eller inte. Hon bara tyckte att eftersom jag klarade av att gå till jobbet idag men inte igår så hade jag alltså blivit bättre idag. Åh. Det var ju därför jag ringde, för att jag inte klarade av att vara kvar på jobbet.

****.

Fick en tid 1a Mars. Yippie! Det blir jättebra.

Gick ner till kära Astrid som tar hand om oss sjuklingar när vi ger upp mitt i jobbpasset, och berättade lite som det var. Det slutade med att hon ringde tillbaka till receptionen och jag stod bredvid som en feg dotter som gjorde sitt bästa utan att ha lyckats. Fick en tid kvart över två. Samma dag. Så enkelt att vara auktoritär. Det ska jag bli när jag blir stor. MAKT.


Det gick ganska snabbt inne hos läkaren, han var jättejättesnäll och hette Leif och hade jobbat i Malmö ett år på glada åttiotalet. Han såg direkt mina gula "äggvitor" (sclera heter det tydligen; ögonvitan.). Och han var säker på att gallan var inblandad i det här, så det tog inte många sekunder för honom att skriva en remiss till mitt kära sjukhus.

Så Östersund, here I come, again. This time I'm the ill one.

Känns faktiskt bra. Trist att missa jobbet, förlora pengar. Missa morgonpromenaderna, gemenskapen, träningen, negerbollarna. Men det är ju trots allt bara en vecka.
En skön vecka ska det bli, utan stress, med bra böcker, och många funderingar.

Känns så skönt med min självrannsakningsperiod som jag har halkat in på, jag har längtat så efter den perioden. Jag älskar att få brottas med min själ. Har kommit på att jag ska sluta fundera så mycket på varför jag beter mig som jag gör, och istället fundera på vad jag gör och vad jag kan göra för att det ska bli bättre.

Jag har det ju trots allt rätt så bra. Jag har det ju jättebra. Egentligen. Och det har jag ju alltid haft, egentligen. Nu ska jag ta bort den här gamla fega Marie som inte vågar säga saker eller tycka saker. Och känna saker.
Mycket har hänt, bara i hjärnan, på så kort stund.
Snart ska det börja bli verklighet. Det känns så bra.


Och idag ringde jag till sjukhuset för att fråga om hur man gjorde för att boka tid, eller vad man säger när man har fått remiss. Och vet ni vad?
Hon var så himla trevlig mot mig, jag ville nästan börja grina för att det var så fint, vårt samtal.
Tack Gud för att du skapade Trevliga Telefonister!

Nu är alla tjejer på träning, de cyklar och simmar. Duktiga tjejer! Och jag ligger i min säng och latar mig och Elina ligger i sin säng och är sjuk. Fast idag så gick hon upp med två muggar till sitt rum, så jag undrar egentligen hur pass sjuk hon är? Kanske låtsas hon ha magsjuka och istället så gömmer sig någon friare i garderoben hennes! Vem vet..

Jag köpte slingor idag, innan jag gick till doktorn. För 139 norska. Istället för att vänta tills jag kommer hem till Sverige och köpa dem för 99 svenska. Eller inte vet jag hur mycket de kostar hemma, men billigare är de allafall. Men det var ju inte så noga. Egentligen. Det var nog rätt så onödigt överhuvudtaget kände jag nu. Att skriva det här alltså. Jag kan ju lika gärna skriva sen att jag har slingat håret, helt enkelt. Men nu var det ju redan gjort. Inte hårslingningen däremot.





Nu vet jag inte vad jag ska göra, för en gångs skull. Riva ut alla sidor i min dagbok som är negativa, och spara de positiva. Det tror jag får bli sysselsättningen för ikväll.

hade bra!

Fettisdag och magsjuka

Vilken härlig tisdag vi hade igår!
Det började bra, med en skön morgonpromenad klockan halv sex tillsammans med Mikka,
sen var det frukost och sedan fick jag, vilket numera har blivit mer en regel än ett undantag, ont i magen efteråt. Vi gick allafall till jobbet och jobbade, två timmar av hårda plågor.
Jag hade rast samtidigt som Elina och Emma, och Elina mådde inte sådär jättebra hon heller. Emma har tack och lov klarat sej från allt sånt här trams som vi andra hittar på, med illamåenden och förkylningar och sånt där. Tur!
Vi satt ett tag och övervägde om det var någon ide att gå ner i fabriken igen över huvud taget, för både jag och Elina mådde rätt så illa..
När vi ändå hade tagit på oss våra fina blå kjeldresser, så kände Elina att "nu är det dags", för att kräkas alltså. Så då var det bara att ta av sig allting, och sen så var det bara att gå hem.
Vi har det så bra jag och Elina, vi får vara hemma och sova när de andra tjejerna är på jobbet och tjänar pengar. Hm.

Vi var allafall in till doktorn igår (kom f.ö. en halvtimme försent, varför säger norrmännen kvart på tolv när de borde säga kvart i? Dumma dom.). Elina hade tydligen fått en sån där trevlig magsjuka, som lyckligtvis men konstigt nog alla andra klarat sig undan ifrån här i huset.

Jag hade nog inte magsjuka eftersom jag inte har haft magsjukesymptom.
Men hon tog lite blodprover och tittade lite med ultraljud på magen och så nämnde hon något om gallan, och sen fick jag tabletter mot magkatarr (I knew it! Dom säger alltid samma saker till ungdomar: "varva ner, stressa mindre, tänk på vad du äter, andas mer. Ha inte så fullt upp. Du duger som du är. Såja." Och så sitter man där med en stor tumör i magen eller vad som helst. Men nej då. Magkatarr är det.)

Tack och lov var det billiga tabletter, 47 NOK för en tvåveckors-kur. Ska bli kul att se hur bra det blir.

Är lite less på att må superilla efter varje gång jag har ätit något, och att aldrig vara hungrig längre, och att vara supertrött hela dagarna trots att jag sover tillräckligt. Det här är inte magkatarr.

Sökte lite på internet när jag kom hem om galla, och så fann jag lite saker om något tillstånd där levern blev tilltäppt, och då skulle man tydligen ha symtpom som väldigt mörk urin och gula ögonvitor, och det var ett akut tillstånd stod det. Och då kom jag att tänka på att Emma imorse sagt att hon tyckte mina ögonvitor såg gula ut.
Plus att jag undrat varför det ser ut som bitter ale i toan trots att jag har druckit massor med vatten hela dagarna. Då blev Marie rädd. Inte var det dags för döden ännu? Jag som har så mycket kvar att uppleva! Kanske hade jag gjort mitt här. Tankarna var många. Jag ringde tillbaka till hälsocentralen, och berättade om mina tankar om gallan och de symptom jag upptäckt, men då snäste hon lite sådär högfärdigt något i stil med att "tror du inte att doktorn har gjort sitt jobb? Skulle hon inte ha sett något om det hade vart något" och bla bla bla. Dumma dumma telefonmänniskor som trycker ner oroligt folk. Dumma dom! Och dumma otrevliga sjuksköterskor som inte har sinne för humor. DUMMA DOM! just det. Så känns det.

Bitter ale.

Nu är det nog lugnt. Jag är nog inte dödssjuk. Ska avvakta några dagar och se vad som händer. Kanske blir det bättre av tvåveckors-kuren. Men nu ska jag bara ta det lugnt i min säng, hela dagen.



Just det. Det var ju fettisdag igår. Vilket betyder: göra semlor oavsett var i världen du befinner dig! Och vi bor ju rätt så nära Sverige för tillfället och Norge har faktiskt någon motsvarighet till de smarriga fastlagsbullarna.

Vi köpte färdig pulvermix som bara var att blanda ut i vatten (fast det där borde jag inte sagt, det känns bättre att låtsas att de är färdiggjorda helt från grunden..)

Härliga hemmagjorda fettisdagsbullar.

Mums så gott!



Ja, Elina blev utan semla, det går inte så bra med semlor blandat med magsjuka.

Marie gjorde en GA-semla, nej, inte GI-semla, GA- gall-anpassad semla. En semla utan grädde och mandelmassa, med hallon istället. Mums? Svar nej. Blä. En klump med deg bara. Och lite hallon.

Mums med Maries specialsemla!
För dig med klen galla!

Idag ska jag trotsa gallagen och äta en semla ändå. Det var ett sånt nederlag det där.
Sen ska jag titta lite mer på mina ögon och se hur gula de är idag.
Och sen ska jag skriva ett litet brev.
Och längta efter sommaren. Och att vara pigg på jobbet.

Hade bra!

Utflykt till Orkanger!

Fint utsikt i Orkanger!


Igår var det helspäckat schema! 08.50 åkte vi iväg för att möta Yngve och Wendy. Vi blev bara fyra stycken, stackars Elina var hemma med magonta, så orättvist! :(
Det var livat i bilen, en av de trevligaste bilturerna jag gjort på sistonde! Lyssnade på bra svensk musik, vi rockade loss riktigt bra i baksätet tyckte jag. Emma och Louise höll ställningarna där fram och det gick finfint det med!

Glada tjejer därfram!


Yngve var snäll och betalade tullen åt oss. För sista gången någonsin. Nästa vecka är det bomfest och då ryker tullavgiften forever!


När vi efter 1,5 timmes bilfärd kom fram till 65-gramsplacet så träffade vi en man som jag inte fick något grepp om vad gällde namnet eftersom han aldrig presenterade sig. Tror det var Erik. Han jobbade där på kläckeriet, som det hette. Vi fick gå runt och titta på små söta laxar som mer påminde om blindsillar. De kläcktes i december. Svårt att förstå att någon Leröyare med blåställ kommer stå och dra ur alla ben ur en sån där stackare nästa år.

Det var större fiskar i huset som låg bredvid småbäbisarna. Det var dom som vägde runt 65. Vissa var döda och låg och flöt. Och vissa hade fått skavsår/ bitsår som såg ut att göra jätteont. Hade man ett sånt sår så skulle man tydligen inte klara vintern. Vilken hemsk värld. Tur bara att fiskarna själv inte vet om det.

De större utav småfirrarna i ett skönt grönt sken. Sim sim!


Sen fick vi inte nån mer vidare beskrivning av det som hände på det där stället, "Erik" pratade mest med våra två norskar och vi gick från kar till kar och tittade på alla fiskar om och om igen.

Men det känns ändå roligt att ha fått sett hur allting startar. Och det var kul att lära sig att de vaccinerar varje fisk, för hand, med ett stick. Vilket tidsödande arbete!


Efter ett par timmar med blåkläder och overall, en skvätt termoskaffe och norgeprat i en hörnsoffa så gav vi oss av mot det vi längtat efter i flera veckor: Att få göra Orkanger!
Vi hittade till Europris och blev lyriska! Det var som att få gå på ÖB. "Oj vilken upplevelse" tänker ni nog nu, men ni kommer förstå det efter att ha tillbringat fem månader på en norsk dyr ö med ett väldigt begränsat inköpsutbud.

Mikka hittade lite maskeradkläder, bland mycket annat i affärn.

Vi snurrade runt där rätt länge och kom på många nödvändiga saker som man bara måste ha. Tur att vi inte hade så mycket pengar med oss.
Jag köpte bara en grillolja (original) som jag tänkte ha till att pimpa laxen med. Och så delade vi på ett paket rombollar som vi skulle ha till bilfärden på väg hem. Vi lyckades spara halva paketet allafall, hungern var alldeles för stark för att kunna motstå dem.

Sen blev det pizza! Mums, äntligen, oj så glada vi var, oj vilken fin pizzeria och vilka vackra glas! Allt är så bra när man är hungrig som en varg och inom räckhåll för att få förtära!

Mums!


Sen var det inte så mums längre. Så typiskt, när man äter för mycket pizza.
Bilfärden hem var ett enda långt illamående, men mentalt så var det den bästa bilfärden i mitt liv. Saker gick upp för mig och jag mådde så himla bra inuti - i själen, inte magen.

Jag blev så riktigt lycklig över min situation här. Jag har det så bra med tjejerna, och det känns så skönt och det bara andades fridom ut ur mina porer. Och jag levde verkligen här och nu. Det var riktigt riktigt härligt. En eureka-upplevelse.

Den försvann dock någon gång där på kvällen. Kom hem halv sju, och halv åtta skulle vi åka iväg på kalas. In i duschen, inte en tanke på den där lockande powernapen och matsmältningstimmen i mitt rum.
In i bilen, hem till Tatiana.
Där satt jag sen med fem slovaker och pimplade vin till ett på natten, och gissa om inte Tatiana hade bakat, just det, pizza! Mums med pizza!
Och sen lite dans till slovakisk musik på det, i varje hopp hoppade all pizza dubbelt så högt, nästan hela vägen ut ur magen (och så vidare för känsliga läsare).
Och sen lite svenska negerbollar på det, och chokladkakor. Och baconchips. Och tackar du nej så tar jag illa upp om jag kommer från Slovakien. Så heter det. Men det var himla trevligt ändå, vi pratade på rätt bra, trots att det bara var Miro som kunde engelska. Men tänk vad bra det blir med lite vin, det går så mycket lättare att prata då. Fast jag fick bara i mig två glas, sen var det bonaqua som gällde. Tur det.



Hit men inte längre.
Jag som hade tänkt skriva om den härliga söndagen med morgonpromenad, vårkänsla, nostalgigodis, träning på löpbandet, simning och bastu med hårinpackning och kroppsskrubbning, och skönt avslappningsband med Mikka, och filmkväll som jag uteblev från efter en halvtimme för att jag var så trött.

Men jag skriver inte mer för att jag är så trött. Så det så.

Nu är klockan ställd, 05.20. Upp och promenera imorgon, sen frukost, sen jobb! Skönt med måndagar. Ett sätt att börja om.

Hade bra!

Friday I'm in love!

I don't care if Monday's blue
Tuesday's gray and Wednesday too
Thursday I don't care about you
It's Friday, I'm in love



Den har jag haft på hjärnan hela dagen idag. Kanske för att det är fredag! Fast ingen fredagsstämning för det. Hade faktiskt lust att ta en sväng på GIII ikväll, men det blir lite svårt att ta sig dit kände jag.

Idag jobbade vi över en timme, till halv tolv. Yes! En timmes övertid denna vecka! Och jag glömde att stämpla ut som övertid, så det var ju dumt.

Jag tror det här var en av de gånger jag har haft som roligast på jobbet.
Det var riktigt jobbigt, jag blev helt slut i huvudet.
Jag och Mikka stod och packade laxförpackningar medans vi lekte (inte tvärtom, packningen var mer en bisyssla, vi packade förövrigt fel i varannan kartong. Men vad gör det när det är fredag kväll?).

Vi lekte först att vi var uppifrån Arjeplog nånstans, och hette Stig och Gunnar, och så var Gunnars hund med. Vi var medelålders ensamstående män som trotsade kylan och valde att bo kvar i hembygden. Men så hade Stig en dag slut på ved och han skämdes rätt mycket över sin oförmåga att förutse längden på nästkommande vinter, men han var tvungen att svälja stoltheten och fråga Gunnar om han kunde få köpa lite ved av honom.

Sen var vi Sigge och Glenn och var bilmekniker, med fet prilla och blåställ. Men det var lite svårt att få till bilmekanikerdialekten. Den gled lätt iväg mot dalmål.

Sen bytte vi till Fares och FaresFares men då slutade det med söderkis vs. ghettobo.

Sen var vi robotar med kartonger över huvudet ett tag, det var jättekul. Speciellt eftersom kartongerna har två hål som man kan ha som ögon.

Sen ville jag leka Bingolotto och vinna massa pengar men då orkade vi inte leka nå mer. Och Mikka blev knallröd om ena kinden, som att högra hjärnhalvan blev överansträngd av allt engagemang.
Så då fortsatte vi bara att packa.


Jag ska fortsätta strida för min halvfeministiska kamp över att få bära kassar med fisk själv. Alltid när man ska ta upp en kasse (alltså låda) med fisk i så kommer det nån av det manliga könet och ska ta över. Eller vad man än gör, så är dom där och ska hjälpa till. Som att vi inte kan. Men vi får väl vara glada över att bli behandlade som prinsessor ett tag i livet kanske..


Nu tänkte jag släcka för ikväll. Det blir ingen morgonpromenad imorgon (heller), för vi ska träffas 09.05 (!) så jag tar all sömn jag kan få.


Heja Sverige på invignigen av OS inatt! Hoppas vi vinner. :)


Bjuder på en mysig vy nerifrån min säng.
Hade bra!

Dag 2...

...På min blogg

...Men 125 dagar här på Hitra!

Igår när jag kom hem trodde jag inte att jag skulle orka kliva upp den här dagen, har aldrig vart såhär nära att svimma som jag var igår kväll på jobbet. Och illa mådde jag. Huvva. Hemskt var det, så jag förberedde mig för en tråkig tycka-synd-om-mig-själv-dag-i-sängen idag.
Men jag vaknade klockan 8 och sen låg jag och somnade om till och från, tills jag bestämde mig för att kliva upp.

Och det var skönt det, jag och Mikka åkte in med slovakgrabbarna (dvs Marek och Miro) och tränade. Hela gymmet var fullt av 16-åringar utan kroppar. Vi ville säga till dom, "såhär kommer ni också se ut om 5 år, så det så." Men vi gjorde inte det, och tillslut så gick dom därifrån. Kanske för att lektionen var slut.
Men det var skönt och trevligt att vara där, och sen mötte vi upp Elina och Emma på "the city center", gallerian på Hitra, och fikade. Så mysigt och så svenskt.

Ser inte lika gott och mysigt ut när allt är uppfikat..


Louise blev kvar hemma, Miro tyckte att hon var en latkorv. Men det var nog skönt att få bara vara också. Nästa gång ska vi dock bli alla fem har jag bestämt!

Vi har skaffat oss dåliga vanor; vi bakar negerbollar lite för ofta, åker bil till och från jobbet lite då och då (pga dåligt väder...), äter nutellamackor till kvällsfika på jobbet eftersom allt annat ger kräkreflexer, mm. Men så går det när det är februari, mörkt och kallt. Då måste man mysa till det för att överleva.

Nu har jag drömt om Linda två nätter i rad.. Igår så städade jag hennes lägenhet, framför allt hennes specialbeställda säng från Indien eller vart den kom ifrån, med extra tjocka madrasser. Jättemycket damm var det. Och inatt så beställde vi semlor på Tingshuset eftersom det var lucia..
Och igår fick jag tillbaka hennes brev som jag skickade i januari, så går det när man glömmer bort att skriva c/o-adressen..


Imorgon blir en helspäckad dag!
Vi ska på äventyr med Yngve och Wendy, våra medarbetare och vänner i nöden, och kolla på små 65-gramslaxar. Sen ska vi stanna och köpa pizza i Orkanger. Och sen ska jag på födelsedagskalas hos en slovakbrutta som fyller år, det ska bli så trevligt så.

Lång lördag, kort helg. Ingen bra kombination. :/

Nu ska jag gosa lite mer med husets långhåriga tjej, det är så mysigt.
Sen blir det jobbet igen, längtar tills nästa vecka när vi får kliva upp halv sex istället. Mycket bättre..

Kissekos!

Hade bra!

Jobba jobba!

Nu är det en kvart kvar tills vi ska till jobbet.

Idag har det snöat, regnat, töat, haglat lite, och så kom plogbilen precis när jag och Mikka skulle ut och gå imorse, så det var som en skridskobana på vägen. Men det gick bra det med.

Skönt med morgonprommisar, när jag klev ut genom ytterdörren så var jag rätt så irriterad över allt sånt som man inte kan göra något åt, som att himmelen är grå och vägen halkig och att skorna bli blöta. Men när vi öppnade den igen efter en timme så var det som att ha gjort om hela morgonen, och vaknat på den bättre sidan. Sen lite gröt på det, och stut från farmor. Inget pinnbröd blev det idag som vi hade planerat, för hungern försvann efter frukosten.


Här är mina kära medarbetare:

Emma och Mikka! ___________________Elina och Louise!

Det var nog det. Får fortsätta sen, måste springa ner och förberada för laxis nu!

Hade bra!

Jag föll

Nu så kom den tillslut, den här dagen. Jag har gruvat mig, längtat, hoppats, vart fördomsfull, men ändå inte orkat ta tag i det mer än så. Men tillslut så föll jag för grupptrycket, för den längtan att skriva som jag får när jag läser andras, just det, bloggar. Jag skapade mig en alldeles egen blogg. Jag har resonerat såhär: varför ska jag skriva när alla andra ändå skriver hela tiden? Och varför ska andra ta del av mitt liv och tänk om dom tycker att det är supertråkigt och jobbigt att läsa om. Och ska jag orka uppdatera regelbundet? Det kommer bara bli jobbigt, som att ha en stor hemläxa att beta av veckovis, om inte dagligen.

Men så kände jag ändå, med lite påtryck från nära och kära, att nu är det dags. Jag älskar ju att skriva, och jag har ju något att skriva om. Och det är ju ingen som måste läsa. Sen så kan det vara kul att ha något att se tillbaka på om ett par år. En cyberdagbok med datum och bilder, bara att läsa och se vad som hände och vad jag kände.

Perfekt! Nu är den här!

Det är nu det jobbiga kommer. Att starta upp den. Att skriva det första inlägget.

Vart ska jag börja?


Kan ju börja med att säga att någon van bloggare är jag då inte, jag hittar inte ens min nya kamera. Den försvinner då och då, sen så hittar jag den efter ett par veckors frånvaro, i något skåp i huset.

Men bilder ska det bli, för sånt är roligt!


Den här bloggen är nog främst till för min familj, så att de slipper fråga jobbiga frågor som jag inte orkar svara på, och så att jag slipper berätta om mitt liv med känslan av att dom ändå inte orkar lyssna på mig.

Mamma kanske vill sitta på lunchrasten och kika lite på vad som hänt under helgerna.

Pappa kanske tar sig in nu när han börjat lära sig datorn mer, så att han har något kul att göra på internet.

Min kära bror Niklas, som for åt samma håll som mig fast 2365 km till (med bil), kanske inte är sådär jätteintresserad av vad som händer i lilla Norge när man kan bo i London och ha det bra, men kanske att han nån gång undrar lite och då är det bra att det finns lättillgängligt.

Och farmor, min häftiga farmor som i höstas köpte sej en laptop för 8000 och som har blivit en hejare på det där med internet. Även om vi pratar regelbundet på Skype så kan det ju vara trevligt att få läsa lite om sånt som man glömt bort att säga.


Sen så blir jag bara glad om mina kära vänner hemma i Östersund också vill ta del av det som händer. Även om en del av charmen med all brevväxling då försvinner eftersom de redan har läst om det mesta som händer från min blogg, men jag tänker på er med, när jag skriver. Sen så är det ju kul för mig att få läsa mina vänners brev. För jag vet ju inte vad som händer därborta!


Nu ska vi se.
Det här är alltså en plats för egoism. Det handlar bara om mig. Mitt liv, mina tankar, mina känslor.
Vad trist, om det skulle vara så hela tiden. Så det kommer inte att bli så.

Nu ska jag publicera detta så att jag kan börja nån gång!