Två veckor i Östersund..

Tänk vad två veckor kan göra mycket. Två veckor utan varken jobb eller struktur.
Två veckor i väntan på ett provsvar och en röntgentid, som aldrig kom.
Men ändå, två veckor som gjorde att en gammal del av Marie som lämnade Hitra med båten den 21 februari klev av någonstans på vägen och som inte kom tillbaka med båten tillbaka igen.

En bra början på ett avslut av gamla sura hjärnspöken var att få ut dessa på papper och att helt enkelt bränna upp dem. Bokstavligen så gick det där negativa upp i rök. Väldigt skönt. Något jag rekommenderar alla att göra då och då.

Dagarna på hemmaplan bestod dock inte bara av eldning av papper, det var tvärtom många isande kalla dagar, som vanligt när man är på besök i Jämtlands friska fjällandskap.
Tog en utav de vackrare dagarna och hämtade mina pjäxor hos pappa. Sen tog jag och pulsade i djupsnö ner till sjön och stakade iväg till staden. De första kilometrarna var det nog inte tänkt att man skulle åka skidor på. Snarare knata med snöskor. Sen gick det bättre, när det fanns lite skoterspår att glida på.
Men härligt var det. Solen sken. Avslutade med att dricka lite te och glo på alla människor med vår i sinnet, i Badhusparken. Lite för kallt var det däremot. Får hålla ut en månad till.

Två dagar senare så bestämde jag och Jenni oss för att testa fiskelyckan på Ångstasjön. Då var det inte lika vackert väder med den där blå himlen och solen som lyckades skina hela resten av veckan. Men vi fick ju frisk luft och ett par väldigt trevliga timmar! Det kan ibland vara värt mer än finväder. Men visst hade en kombination av båda varit underbart..
Men som jag uttryckte mig nyss; får hålla ut en månad till. Just det. Håll ut.

Vi tog med Jennis familjs hund som också tyckte det var lite småkyligt eftersom hon låg på mina ben när vi satt och fikade. Då blev det varmt och skönt för oss båda.
När vi vände och gick hemåt så kändes det verkligen som att vi var mitt ute på den Sibiriska tundran, skorna försvann rätt djupt ner i snön, den iskalla vinden bet i kinderna och fingrarna hade för länge sedan tappat känseln. Speciellt eftersom man är dum och vill dokumentera det hela. Och det är lite svårt med tjocka Hestravantar på.

Hur det gick med fiskelyckan?
Vi tar det nästa gång. Till påsk.







Sen..

Sen hände det bara.
Dagen för min preliminära bokning för ögonoperation som jag liksom inte trott riktigt att jag skulle få uppleva så snabbt, kom liksom bara. Det stod på almanackan. Torsdag 4/3. Och så var vi på väg. Mot Klyktattarlandet i öst. Pappa var snäll och tog ledigt från jobbet och fick sig en liten semestertripp i det soliga vädret. Marie var rätt nervös. Tur vi hade maskoten under backspegeln med. Han räddade oss kanske.
Vägen var bar och fin, liksom inredningen inne på salongen. Fint med ljusgrönt och ek.
Nervöst. Pust. Fick en tablett som tillslut började värka, tror jag.
Träffade ett par trevliga glada män som var på efterkontroll, de var så nöjda. Det kändes väldigt bra. Jag ville också sitta där och liksom ha det gjort.
Sen kom dom och kallade in mig. Lyste lite på ögonen, sa "ok!" och så gick vi då. Till Behandling som det stod på dörren. Eller, gjorde det det?
Där stod två läkarklädda kvinnor och jag fick sätta på mig en fin engångsmössa och sen fick jag lägga mig ner. Nu hände det. Wow.
Det var en konstig upplevelse som jag nog inte kan beskriva i varken ord eller känslor. Det fysiska existerade liksom inte, förutom ett litet tryck runtom ögongloben. Sedan såg jag en jättefin svart stjärnhimmel med blå stjärnor, den där gröna pricken jag tidigare skulle fokusera på var liksom borta. Allt var svart och vackert koboltblått. Sedan kom lasern. Det såg ut som en sån där spray-effekt man kan ha på Paint, lite som airbrush, fast laserfärgat. Det luktade, blåste och lät. Men fort gick det. Jag tror jag inte andades en enda gång under hela tiden. Kändes det som. Konstig känsla sen när jag skulle se ifall jag såg klockan på väggen. Det gjorde jag. Sedan fick jag blunda en halvtimme medans jag drack te och höll mig vaken. Och sen så åkte vi hem då.
Med en fin grön påsen innehållande ögondroppar, näsdukar, ögonskydd och lite bra-att-ha-broshyrer.

Kan möjligen ha vart en av de fysiskt hemskaste stunderna i mitt liv. Helt klart topp 3.
Det sved, jag använde upp halva näsduksföpackningen på en gång. Skulle hålla ögonen stängda, men fick inte somna. Fick inte pilla mig i eller på ögat. Satt med solbrillor och huvan så långt nerdragen över ögonen som möjligt. Solen brände. Nu vet jag äntligen hur det känns att vara vampyr! Måste vara fruktansvärt för dem!
Efter sisådär en timme eller två började det bli svårt att hålla sig vaken. Bilar kan ju ha en rätt så sövande effekt, speciellt om man blundar. Men det där gick över, när jag istället började bli åksjuk. Undrar vad som var värst. Att kämpa emot Mr. Blund eller innehållet i magen som är på väg upp. Blev helt skakis så då köpte pappa lite choklad, såna där med luftbubblor. Det kändes bättre, ett tag.
Sedan mådde jag illa igen. Pappa skulle in på Shell och köpa nånting. Jag följde med. Kände mig som en kvinnlig version av nån Mötley-medlem. Vinglade ut ur bilen, med solglasögon och huvan neddragen. Sa nåt i stil med "nu mår jag jättedåligt", sedan fick han leda mig in på macken, en snäll taxichaufför höll upp dörren för oss. Rakt mot toaletterna gick jag, så rakt jag kunde allafall.
Sedan kändes det bättre. Då var jag som ny. Log ett halvt leende åt kassörskan, fortfarande med solbrillor och huva. Hon måste ha trott konstiga saker om mig. Men det gör inget. Jag var lycklig. Ingen smärta, inget illamående.

Jag låter en bild få sammanfatta mina känslor kring ögonoperationen. Varsågod:





Kan fortfarande inte förstå att det är gjort. Faktiskt. Livet kan faktiskt bestå av små underbara mirakel utan att man ska behöva sota för det efteråt eller att nåt ska gå dåligt.



Nu är jag tillbaka på ön. Resan hit gick så fort så jag nästan kände att jag hade velat stannat lite längre på tåget. Fick låna bok av mamma som höll mig sysselsatt hela vägen. Hann med 155 sidor. Bra bok!
Sophie och Joachim kom och hämtade mig när jag anlände med Kysteexpressen till Hitra. Jag var nog i extas av något slag. Det kändes som det var ungefär ett år sen jag var här sist. Och det var så kul att få komma tillbaka och träffa alla. Förutom Louise och Emma. Det var nästan så att jag satt och väntade på att de skulle komma med bilen. Men imorgon, då är vi fulländade. Det blir jättebra. Jättebra.
Känns bra att börja jobba igen idag. Synd på morgonpromenaden att det stormar och regnar utanför, och mina ögon får ju inte bli så blöta den här första veckan, så jag fick vackert stanna i sängen. Gud vilken storm det var. Riktigt spökväder.



Kära vännerna...



Nu ska jag äta frukost med Mikka!

Hade bra!