Utflykt till Orkanger!

Fint utsikt i Orkanger!


Igår var det helspäckat schema! 08.50 åkte vi iväg för att möta Yngve och Wendy. Vi blev bara fyra stycken, stackars Elina var hemma med magonta, så orättvist! :(
Det var livat i bilen, en av de trevligaste bilturerna jag gjort på sistonde! Lyssnade på bra svensk musik, vi rockade loss riktigt bra i baksätet tyckte jag. Emma och Louise höll ställningarna där fram och det gick finfint det med!

Glada tjejer därfram!


Yngve var snäll och betalade tullen åt oss. För sista gången någonsin. Nästa vecka är det bomfest och då ryker tullavgiften forever!


När vi efter 1,5 timmes bilfärd kom fram till 65-gramsplacet så träffade vi en man som jag inte fick något grepp om vad gällde namnet eftersom han aldrig presenterade sig. Tror det var Erik. Han jobbade där på kläckeriet, som det hette. Vi fick gå runt och titta på små söta laxar som mer påminde om blindsillar. De kläcktes i december. Svårt att förstå att någon Leröyare med blåställ kommer stå och dra ur alla ben ur en sån där stackare nästa år.

Det var större fiskar i huset som låg bredvid småbäbisarna. Det var dom som vägde runt 65. Vissa var döda och låg och flöt. Och vissa hade fått skavsår/ bitsår som såg ut att göra jätteont. Hade man ett sånt sår så skulle man tydligen inte klara vintern. Vilken hemsk värld. Tur bara att fiskarna själv inte vet om det.

De större utav småfirrarna i ett skönt grönt sken. Sim sim!


Sen fick vi inte nån mer vidare beskrivning av det som hände på det där stället, "Erik" pratade mest med våra två norskar och vi gick från kar till kar och tittade på alla fiskar om och om igen.

Men det känns ändå roligt att ha fått sett hur allting startar. Och det var kul att lära sig att de vaccinerar varje fisk, för hand, med ett stick. Vilket tidsödande arbete!


Efter ett par timmar med blåkläder och overall, en skvätt termoskaffe och norgeprat i en hörnsoffa så gav vi oss av mot det vi längtat efter i flera veckor: Att få göra Orkanger!
Vi hittade till Europris och blev lyriska! Det var som att få gå på ÖB. "Oj vilken upplevelse" tänker ni nog nu, men ni kommer förstå det efter att ha tillbringat fem månader på en norsk dyr ö med ett väldigt begränsat inköpsutbud.

Mikka hittade lite maskeradkläder, bland mycket annat i affärn.

Vi snurrade runt där rätt länge och kom på många nödvändiga saker som man bara måste ha. Tur att vi inte hade så mycket pengar med oss.
Jag köpte bara en grillolja (original) som jag tänkte ha till att pimpa laxen med. Och så delade vi på ett paket rombollar som vi skulle ha till bilfärden på väg hem. Vi lyckades spara halva paketet allafall, hungern var alldeles för stark för att kunna motstå dem.

Sen blev det pizza! Mums, äntligen, oj så glada vi var, oj vilken fin pizzeria och vilka vackra glas! Allt är så bra när man är hungrig som en varg och inom räckhåll för att få förtära!

Mums!


Sen var det inte så mums längre. Så typiskt, när man äter för mycket pizza.
Bilfärden hem var ett enda långt illamående, men mentalt så var det den bästa bilfärden i mitt liv. Saker gick upp för mig och jag mådde så himla bra inuti - i själen, inte magen.

Jag blev så riktigt lycklig över min situation här. Jag har det så bra med tjejerna, och det känns så skönt och det bara andades fridom ut ur mina porer. Och jag levde verkligen här och nu. Det var riktigt riktigt härligt. En eureka-upplevelse.

Den försvann dock någon gång där på kvällen. Kom hem halv sju, och halv åtta skulle vi åka iväg på kalas. In i duschen, inte en tanke på den där lockande powernapen och matsmältningstimmen i mitt rum.
In i bilen, hem till Tatiana.
Där satt jag sen med fem slovaker och pimplade vin till ett på natten, och gissa om inte Tatiana hade bakat, just det, pizza! Mums med pizza!
Och sen lite dans till slovakisk musik på det, i varje hopp hoppade all pizza dubbelt så högt, nästan hela vägen ut ur magen (och så vidare för känsliga läsare).
Och sen lite svenska negerbollar på det, och chokladkakor. Och baconchips. Och tackar du nej så tar jag illa upp om jag kommer från Slovakien. Så heter det. Men det var himla trevligt ändå, vi pratade på rätt bra, trots att det bara var Miro som kunde engelska. Men tänk vad bra det blir med lite vin, det går så mycket lättare att prata då. Fast jag fick bara i mig två glas, sen var det bonaqua som gällde. Tur det.



Hit men inte längre.
Jag som hade tänkt skriva om den härliga söndagen med morgonpromenad, vårkänsla, nostalgigodis, träning på löpbandet, simning och bastu med hårinpackning och kroppsskrubbning, och skönt avslappningsband med Mikka, och filmkväll som jag uteblev från efter en halvtimme för att jag var så trött.

Men jag skriver inte mer för att jag är så trött. Så det så.

Nu är klockan ställd, 05.20. Upp och promenera imorgon, sen frukost, sen jobb! Skönt med måndagar. Ett sätt att börja om.

Hade bra!