För första gången i mitt liv!
Det känns faktiskt bra. Jag har skrivet på papper att jag inte får jobba. Så skönt på nåt sätt. Ingen stress eller dåligt samvete. Tänk vad en underskrift från en legitimerad läkare kan göra.
Idag testade jag att jobba, men efter torr rostig metallsmak i munnen, ont i magen och kväljningar då och då så gav jag upp där klockan tio. Ringde till den där otrevliga receptionisten på legekontoret (nu vårdade jag mitt språk här i texten så mycket att det blev jobbigt). Jag ville ha en tid nu, senast imorgon, sa jag, så att jag får veta om det är allvarligt eller inte. Hon bara tyckte att eftersom jag klarade av att gå till jobbet idag men inte igår så hade jag alltså blivit bättre idag. Åh. Det var ju därför jag ringde, för att jag inte klarade av att vara kvar på jobbet.
****.
Fick en tid 1a Mars. Yippie! Det blir jättebra.
Gick ner till kära Astrid som tar hand om oss sjuklingar när vi ger upp mitt i jobbpasset, och berättade lite som det var. Det slutade med att hon ringde tillbaka till receptionen och jag stod bredvid som en feg dotter som gjorde sitt bästa utan att ha lyckats. Fick en tid kvart över två. Samma dag. Så enkelt att vara auktoritär. Det ska jag bli när jag blir stor. MAKT.
Det gick ganska snabbt inne hos läkaren, han var jättejättesnäll och hette Leif och hade jobbat i Malmö ett år på glada åttiotalet. Han såg direkt mina gula "äggvitor" (sclera heter det tydligen; ögonvitan.). Och han var säker på att gallan var inblandad i det här, så det tog inte många sekunder för honom att skriva en remiss till mitt kära sjukhus.
Så Östersund, here I come, again. This time I'm the ill one.
Känns faktiskt bra. Trist att missa jobbet, förlora pengar. Missa morgonpromenaderna, gemenskapen, träningen, negerbollarna. Men det är ju trots allt bara en vecka.
En skön vecka ska det bli, utan stress, med bra böcker, och många funderingar.
Känns så skönt med min självrannsakningsperiod som jag har halkat in på, jag har längtat så efter den perioden. Jag älskar att få brottas med min själ. Har kommit på att jag ska sluta fundera så mycket på varför jag beter mig som jag gör, och istället fundera på vad jag gör och vad jag kan göra för att det ska bli bättre.
Jag har det ju trots allt rätt så bra. Jag har det ju jättebra. Egentligen. Och det har jag ju alltid haft, egentligen. Nu ska jag ta bort den här gamla fega Marie som inte vågar säga saker eller tycka saker. Och känna saker.
Mycket har hänt, bara i hjärnan, på så kort stund.
Snart ska det börja bli verklighet. Det känns så bra.
Och idag ringde jag till sjukhuset för att fråga om hur man gjorde för att boka tid, eller vad man säger när man har fått remiss. Och vet ni vad?
Hon var så himla trevlig mot mig, jag ville nästan börja grina för att det var så fint, vårt samtal.
Tack Gud för att du skapade Trevliga Telefonister!
Nu är alla tjejer på träning, de cyklar och simmar. Duktiga tjejer! Och jag ligger i min säng och latar mig och Elina ligger i sin säng och är sjuk. Fast idag så gick hon upp med två muggar till sitt rum, så jag undrar egentligen hur pass sjuk hon är? Kanske låtsas hon ha magsjuka och istället så gömmer sig någon friare i garderoben hennes! Vem vet..
Jag köpte slingor idag, innan jag gick till doktorn. För 139 norska. Istället för att vänta tills jag kommer hem till Sverige och köpa dem för 99 svenska. Eller inte vet jag hur mycket de kostar hemma, men billigare är de allafall. Men det var ju inte så noga. Egentligen. Det var nog rätt så onödigt överhuvudtaget kände jag nu. Att skriva det här alltså. Jag kan ju lika gärna skriva sen att jag har slingat håret, helt enkelt. Men nu var det ju redan gjort. Inte hårslingningen däremot.
Nu vet jag inte vad jag ska göra, för en gångs skull. Riva ut alla sidor i min dagbok som är negativa, och spara de positiva. Det tror jag får bli sysselsättningen för ikväll.
hade bra!
Det känns faktiskt bra. Jag har skrivet på papper att jag inte får jobba. Så skönt på nåt sätt. Ingen stress eller dåligt samvete. Tänk vad en underskrift från en legitimerad läkare kan göra.
Idag testade jag att jobba, men efter torr rostig metallsmak i munnen, ont i magen och kväljningar då och då så gav jag upp där klockan tio. Ringde till den där otrevliga receptionisten på legekontoret (nu vårdade jag mitt språk här i texten så mycket att det blev jobbigt). Jag ville ha en tid nu, senast imorgon, sa jag, så att jag får veta om det är allvarligt eller inte. Hon bara tyckte att eftersom jag klarade av att gå till jobbet idag men inte igår så hade jag alltså blivit bättre idag. Åh. Det var ju därför jag ringde, för att jag inte klarade av att vara kvar på jobbet.
****.
Fick en tid 1a Mars. Yippie! Det blir jättebra.
Gick ner till kära Astrid som tar hand om oss sjuklingar när vi ger upp mitt i jobbpasset, och berättade lite som det var. Det slutade med att hon ringde tillbaka till receptionen och jag stod bredvid som en feg dotter som gjorde sitt bästa utan att ha lyckats. Fick en tid kvart över två. Samma dag. Så enkelt att vara auktoritär. Det ska jag bli när jag blir stor. MAKT.
Det gick ganska snabbt inne hos läkaren, han var jättejättesnäll och hette Leif och hade jobbat i Malmö ett år på glada åttiotalet. Han såg direkt mina gula "äggvitor" (sclera heter det tydligen; ögonvitan.). Och han var säker på att gallan var inblandad i det här, så det tog inte många sekunder för honom att skriva en remiss till mitt kära sjukhus.
Så Östersund, here I come, again. This time I'm the ill one.
Känns faktiskt bra. Trist att missa jobbet, förlora pengar. Missa morgonpromenaderna, gemenskapen, träningen, negerbollarna. Men det är ju trots allt bara en vecka.
En skön vecka ska det bli, utan stress, med bra böcker, och många funderingar.
Känns så skönt med min självrannsakningsperiod som jag har halkat in på, jag har längtat så efter den perioden. Jag älskar att få brottas med min själ. Har kommit på att jag ska sluta fundera så mycket på varför jag beter mig som jag gör, och istället fundera på vad jag gör och vad jag kan göra för att det ska bli bättre.
Jag har det ju trots allt rätt så bra. Jag har det ju jättebra. Egentligen. Och det har jag ju alltid haft, egentligen. Nu ska jag ta bort den här gamla fega Marie som inte vågar säga saker eller tycka saker. Och känna saker.
Mycket har hänt, bara i hjärnan, på så kort stund.
Snart ska det börja bli verklighet. Det känns så bra.
Och idag ringde jag till sjukhuset för att fråga om hur man gjorde för att boka tid, eller vad man säger när man har fått remiss. Och vet ni vad?
Hon var så himla trevlig mot mig, jag ville nästan börja grina för att det var så fint, vårt samtal.
Tack Gud för att du skapade Trevliga Telefonister!
Nu är alla tjejer på träning, de cyklar och simmar. Duktiga tjejer! Och jag ligger i min säng och latar mig och Elina ligger i sin säng och är sjuk. Fast idag så gick hon upp med två muggar till sitt rum, så jag undrar egentligen hur pass sjuk hon är? Kanske låtsas hon ha magsjuka och istället så gömmer sig någon friare i garderoben hennes! Vem vet..
Jag köpte slingor idag, innan jag gick till doktorn. För 139 norska. Istället för att vänta tills jag kommer hem till Sverige och köpa dem för 99 svenska. Eller inte vet jag hur mycket de kostar hemma, men billigare är de allafall. Men det var ju inte så noga. Egentligen. Det var nog rätt så onödigt överhuvudtaget kände jag nu. Att skriva det här alltså. Jag kan ju lika gärna skriva sen att jag har slingat håret, helt enkelt. Men nu var det ju redan gjort. Inte hårslingningen däremot.
Nu vet jag inte vad jag ska göra, för en gångs skull. Riva ut alla sidor i min dagbok som är negativa, och spara de positiva. Det tror jag får bli sysselsättningen för ikväll.
hade bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar