Nu så kom den tillslut, den här dagen. Jag har gruvat mig, längtat, hoppats, vart fördomsfull, men ändå inte orkat ta tag i det mer än så. Men tillslut så föll jag för grupptrycket, för den längtan att skriva som jag får när jag läser andras, just det, bloggar. Jag skapade mig en alldeles egen blogg. Jag har resonerat såhär: varför ska jag skriva när alla andra ändå skriver hela tiden? Och varför ska andra ta del av mitt liv och tänk om dom tycker att det är supertråkigt och jobbigt att läsa om. Och ska jag orka uppdatera regelbundet? Det kommer bara bli jobbigt, som att ha en stor hemläxa att beta av veckovis, om inte dagligen.
Men så kände jag ändå, med lite påtryck från nära och kära, att nu är det dags. Jag älskar ju att skriva, och jag har ju något att skriva om. Och det är ju ingen som måste läsa. Sen så kan det vara kul att ha något att se tillbaka på om ett par år. En cyberdagbok med datum och bilder, bara att läsa och se vad som hände och vad jag kände.
Perfekt! Nu är den här!
Det är nu det jobbiga kommer. Att starta upp den. Att skriva det första inlägget.
Vart ska jag börja?
Kan ju börja med att säga att någon van bloggare är jag då inte, jag hittar inte ens min nya kamera. Den försvinner då och då, sen så hittar jag den efter ett par veckors frånvaro, i något skåp i huset.
Men bilder ska det bli, för sånt är roligt!
Den här bloggen är nog främst till för min familj, så att de slipper fråga jobbiga frågor som jag inte orkar svara på, och så att jag slipper berätta om mitt liv med känslan av att dom ändå inte orkar lyssna på mig.
Mamma kanske vill sitta på lunchrasten och kika lite på vad som hänt under helgerna.
Pappa kanske tar sig in nu när han börjat lära sig datorn mer, så att han har något kul att göra på internet.
Min kära bror Niklas, som for åt samma håll som mig fast 2365 km till (med bil), kanske inte är sådär jätteintresserad av vad som händer i lilla Norge när man kan bo i London och ha det bra, men kanske att han nån gång undrar lite och då är det bra att det finns lättillgängligt.
Och farmor, min häftiga farmor som i höstas köpte sej en laptop för 8000 och som har blivit en hejare på det där med internet. Även om vi pratar regelbundet på Skype så kan det ju vara trevligt att få läsa lite om sånt som man glömt bort att säga.
Sen så blir jag bara glad om mina kära vänner hemma i Östersund också vill ta del av det som händer. Även om en del av charmen med all brevväxling då försvinner eftersom de redan har läst om det mesta som händer från min blogg, men jag tänker på er med, när jag skriver. Sen så är det ju kul för mig att få läsa mina vänners brev. För jag vet ju inte vad som händer därborta!
Nu ska vi se.
Det här är alltså en plats för egoism. Det handlar bara om mig. Mitt liv, mina tankar, mina känslor.
Vad trist, om det skulle vara så hela tiden. Så det kommer inte att bli så.
Nu ska jag publicera detta så att jag kan börja nån gång!
Men så kände jag ändå, med lite påtryck från nära och kära, att nu är det dags. Jag älskar ju att skriva, och jag har ju något att skriva om. Och det är ju ingen som måste läsa. Sen så kan det vara kul att ha något att se tillbaka på om ett par år. En cyberdagbok med datum och bilder, bara att läsa och se vad som hände och vad jag kände.
Perfekt! Nu är den här!
Det är nu det jobbiga kommer. Att starta upp den. Att skriva det första inlägget.
Vart ska jag börja?
Kan ju börja med att säga att någon van bloggare är jag då inte, jag hittar inte ens min nya kamera. Den försvinner då och då, sen så hittar jag den efter ett par veckors frånvaro, i något skåp i huset.
Men bilder ska det bli, för sånt är roligt!
Den här bloggen är nog främst till för min familj, så att de slipper fråga jobbiga frågor som jag inte orkar svara på, och så att jag slipper berätta om mitt liv med känslan av att dom ändå inte orkar lyssna på mig.
Mamma kanske vill sitta på lunchrasten och kika lite på vad som hänt under helgerna.
Pappa kanske tar sig in nu när han börjat lära sig datorn mer, så att han har något kul att göra på internet.
Min kära bror Niklas, som for åt samma håll som mig fast 2365 km till (med bil), kanske inte är sådär jätteintresserad av vad som händer i lilla Norge när man kan bo i London och ha det bra, men kanske att han nån gång undrar lite och då är det bra att det finns lättillgängligt.
Och farmor, min häftiga farmor som i höstas köpte sej en laptop för 8000 och som har blivit en hejare på det där med internet. Även om vi pratar regelbundet på Skype så kan det ju vara trevligt att få läsa lite om sånt som man glömt bort att säga.
Sen så blir jag bara glad om mina kära vänner hemma i Östersund också vill ta del av det som händer. Även om en del av charmen med all brevväxling då försvinner eftersom de redan har läst om det mesta som händer från min blogg, men jag tänker på er med, när jag skriver. Sen så är det ju kul för mig att få läsa mina vänners brev. För jag vet ju inte vad som händer därborta!
Nu ska vi se.
Det här är alltså en plats för egoism. Det handlar bara om mig. Mitt liv, mina tankar, mina känslor.
Vad trist, om det skulle vara så hela tiden. Så det kommer inte att bli så.
Nu ska jag publicera detta så att jag kan börja nån gång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar