Konsten att gömma sig undan en fest

Igår var det tänkt att det bara skulle vara en sån där lugn och stilla lördag, kanske ett glas vin, bara prata, lägga sig i tid.
Tjena.
För varje timme som gick av eftermiddagen blev vi allt mer rastlösa, och tänkte "vad ska vi hitta på ikväll egentligen?". Vi hade ingen aning.
Men Thomas kom hit, med en trelitersvinare och ett glatt humör. Sen kom Stockholmskillarna hit och så hade vi det så himla trevligt runt köksbordet. Tio personer, lagom hög musik.
Sen hände det plötsligt nåt. Och snabbt gick det.
Först fick jag ett sms från Elisabeth på jobbet, hon frågade om hennes kusin och bror kunde få komma till oss om vi hade fest. "YEEES!!!" tyckte vi verkar det som. Och dom med, för jag tror det inte tog mer än tio minuter så var dom där.
Sen kom en man med röd lusekofta nedstruttandes från baksidan huset och frågade efter Marie! Och det var ju jag det. Han hade jag träffat tidigare under dagen när jag var ute och gick, och han var så trevlig och bjöd med oss på båt-och fisketur vid nästa finväderstillfälle. Det tyckte ju jag var en jättebra idé, och jag och Louise var varmt överens om att alla är så mycket snällare och givmildare här än i Östersund.
Bara den detaljen att alla vi tjejer flydde fältet så fort lusekoftagubben kom nära, för han var lite för närgången sådär. Och lite för full.

Sen så kom hans son och hans kompis och hans tjej och två brudar som vi inte brukar prata med så ofta men som drömmer om att få en given plats här i huset på helgerna.
Och sen kom en gubbe som hette Harry. Han var 75 och höll på att dö två gånger. En gång ramlade han in i min bil och den andra gången for han in i kaminen i köket. Sen plockade Jorren upp honom i ett dike där han hade däckat eller nåt. Snällt av honom att skjutsa hem han, de 500 metrarna.. Tvåhundra fick han för det!

Jaha, sen kom det två vandrare med ryggsäck och en hade kroknäsa. Och så kom det en jättetjock människa som korkade upp Jack Daniels i Elinas favoritfiskemugg. Verkar som han tog med sej den hem tyvärr.
Och så kom husägarens son som var på tura men väldigt trevlig ändå. Sen kom det en hårdrockare med tatueringar och fyrkantiga glasögon. Och så kom det en dansk.

Har jag missat nån? Stackars den isåfall.

Hur som helst så hörde jag lusekoftegubben gå och leta efter mej, så jag smet in på mitt rum och sa till alla att jag hade gått och lagt mej. Där låg jag med skinnjackan på och gömde mig under täcket i 1½ timmar nånting? Han gick ju aldrig hem!

Emma var snäll och räddade min dator undan hårdrockarens klor. Men de förstod nog inte piken med att de skulle gå hem.

Nästa gång ska vi nog anlita en vakt, som får lite pengar och lite mat om han står och håller ordning på bron.
Vilken helg!
Nu känns ju slovakfesterna som rena rama lugnet i jämförelse.


Nu ska jag nog snart grilla. Inomhus.
Angåenge vädret, här kommer en liten historia:

Det var två vädergudar, Edgar och Knut, som satt ovanför molnen till ön Hitra.
Edgar gillade värme, medan Knut tyckte mer om att göra blåsvind och kyla.
De var inte överens om vilket väder de skulle skapa till människorna nere på marken.
Därför gjorde de en överenskommelse, de fick skapa sina väder varannan dag.
Men tillslut tröttnade Edgar och så sa han:
"Äh, ta över du Knut. Jag åker till Östersund istället!"

Åh. Vilken dålig.
Men så är min humor.


Nu har jag blivit medlem i Wwoof, så nu kan jag bestämma mig för vilken farm jag ska jobba på i Venezuela. Det blir Venezuela, det har jag bestämt nu. Är som lite kär i det landet. Verkar så himla fint där. Spännande det här.

Nej nu ska jag se vad mina kära husmedlemmar har för sig!

Ahoj! Ha så skoj!